lördag 8 oktober 2011

Sommaren slut.

Jag befinner mig för tillfället i Ramsau på läger tillsammans med skidåkarna i FSS. När vi kom hit i måndags var det sommar både här nere i byn och uppe på glaciären. Det var ju förstås skönt men skidföret var långt ifrån bra. Sommaren tog dock slut i förrgår och de senaste två dagarna har det varit snöstorm uppe på glaciären och lite lättare snöfall här nere. Bättre skidföre förstås, men inte lika trevligt väder.



 

torsdag 21 april 2011

Bäst i världen

Skidorienteringssäsongen 2010-2011 tog slut för knappa två veckor sedan i Övertorneå. Den sista tävlingen avgjordes i strålande solsken och många plusgrader. Den tävlingen vann jag, men i övrigt var den sista tävlingshelgen ingen höjdare för min del vad resultaten beträffar; i övrigt var den förstås skitkul. Mina krafter hade jag bränt redan en vecka innan i Tänndalen i Sverige.
Som jag skrev före VM, så var jag ännu ett par veckor innan VM rätt osäker på hur min form skulle vara. Tröttheten jag hade känt ända sedan EM ville inte släppa och jag började till och med bli rädd att mitt säsongsupplägg inte skulle fungera. Som tur var, så var min tränare Rolle ofta med vid sidan av spåret och påminde mig om att jobbet var gjort och att jag måste lita på att formen nog skulle dyka upp. Det började ja också känna att den gjorde en och en halv vecka innan tävlingarna. Jag kunde alltså resa till VM med en stark tro på både min form och mitt kunnande. Ändå är känslan innan första starten i ett mästerskap svår att leva med. Man vet aldrig med säkerhet var konkurrenterna står och man känner en starkt ångestblandad förväntan. Som tur är försvinner den här känslan allt som oftast direkt man får tävlingskartan framför sig; då tar glädjen av att äntligen få komma lös över. Dessutom hade jag i mitt huvud skidat årets VM så många gånger redan innan start att allt gick per automatik. Jag vet inte då om det var just för att jag allt som oftast vunnit de gånger jag skidat VM i mitt huvud eller om det var för att jag upplevt samma sak så många gånger förr. Jag blev hur som helst väldigt besviken av att förlora tre sekunder åt Olli-Markus och ta silvret. Som tur var lyckades jag vända känslan redan ett par timmar senare; Olli och jag hade i alla fall hållit en lite högre fart än de andra och att han sedan drog det längre strået den här gången var för att han lyckats lite bättre just i den här tävlingen. I å med den här insikten så kunde jag fortsätta mitt VM med ett ännu större självförtroende.
Resten av VM flöt på med den här känslan. Jag sov dåligt om nätterna, men skidorienterade bra om dagarna. Fullträffen kom i medeldistansen, i kanske de mest krävande förhållandena någonsin (en kuriositet var att hundspannstävlingen Amundsen Race ställdes in pga för dåligt väder) kunde jag ta hem VM guldet som jag flera gånger varit så nära. Det med ett lopp som var långt ifrån tekniskt fulländat. Mitt mest känsloladdade minne av vintern kommer för alltid att vara när jag får höra att Andrey Lamov är på väg mot mål, men att han inte kommer att hinna ta en bättre tid än min.
I långdistansen fick jag se mig slagen av Andrey Grigoriev nästan på slutrakan. Fysiskt var han starkare på slutet, men efteråt har jag insett att jag nog kunnat klå honom om jag bara orienterat lite bättre. I stafetten gjorde vi alla bra lopp. Mest imponerad är jag nog av Olli-Markus, som lyckades lyfta sig efter att varit rejält under isen i långdistansen och av Matti, som åter visade att han trots ganska sparsam träning de senaste åren klarar av att pricka in topplopp när det verkligen gäller. Att då jag klarade av att hålla huvudet kallt och ta hem segern trots att Peter Arnesson andades mig i nacken på mitten av banan var något som jag hela tiden räknade med.
Det blev alltså två guld och två silver från årets VM, med sammanlagt fem sekunder bättre tid kunde det ha blivit fyra guld. Räknar man ännu med EM, så har jag minst silver från varje mästerskapsdistans jag ställt upp i i vinter och sammanlagt är jag 26 sekunder från att ta samtliga individuella guld.
Därmed har jag uppnått det som varit mitt mål sedan jag valde min gren; att bli bäst i världen på skidorientering. Det betyder dock inte att jag skulle vara färdig med skidorienteringen. Trots allt har min främsta drivkälla i idrottandet alltid varit att jag njuter så enormt mycket av att tävla och träna. Speciellt roligt är tävlandet förstås när man är i bra form, så jag tror inte det blir något problem att hitta motivationen för nästa år heller.
I slutet av varje säsong finns det dock de som meddelar att de kommer att avsluta sina skidorienteringskarriärer. En av dem som i år meddelade att han kommer att sluta är Eivind Tonna. Eivind den av oss skidorienterare som är allra skickligast att stå på ett par skidor. I samstartstävlingar har han ofta haft den irriterande ovanan att skida otroligt långsamt men ändå av någon anledning alltid vara i täten vid kontrollerna.
En annan som meddelat att han slutar är Jukka Lanki. Precis som Eivind har Jukka varit med mycket längre än jag. När jag i början av 2000-talet försökte slå mig in i skidorienteringslandslaget var han en av de mer rutinerade idrottarna och kanske den som tog sig mest tid att guida oss yngre. Efter att ha avslutat sin egen elitkarriär 2007 i Moskva-VM har han sedan fungerat som landslagstränare. Under de fyra åren Jukka har lotsat oss har vi presterat absolut bäst i VM 2009 och VM 2011. I årets VM var vi nära att bli bästa nation. Det säger väl något om hur han lyckats som tränare.
Efter att säsongen är slut uppstår alltid ett sorts tomrum, någon slags postsäsongsdepression när man inser hur länge det är till nästa tävlingar. Men det är väl bara att hålla huvudet högt och hoppas att det nog kommer snö nästa vinter också.

fredag 18 mars 2011

Nu är det färdigt.

Tränat alltså. I morgon drar jag iväg mot Tänndalen och VM. Jag tror jag har fått till en rätt bra, om inte stenhård, VM-form. Efter EM var jag rejält sliten, till exempel hamnade jag att stiga av banan i långa-FM helgen efter. Sedan störde kölden och en smärre förkylning min träning något. Men efter det har det gått stadigt uppåt. Träningen har flutit på bra och både sprint- och medeldistans-FM har gått okej - jag vann sprinten och blev fjärde på medeldistansen, med rätt stora bommar. Dessutom var jag och Peter nära medalj i parsprinten. De senaste två veckorna har jag inte tävlat, men träningarna har börjat kännas bättre och bättre hela tiden.
VM drar igång med sprint nästa tisdag, fortsätter med medeldistans på onsdag, parsprint på torsdag, långdistans på lördag och avslutas med stafett på söndag. Arrangörerna lovar fina möjligheter att följa tävlingarna live över internet, med både bild och gps-uppföljning. 

torsdag 10 februari 2011

Tre lopp - tre silver

Efter långdistansguldet och vilodagen var ännu merparten av EM-tävlingarna kvar. Fredagens sprint blev som väntat orienteringstekniskt väldigt intensiv. Då jag kom imål tyckte jag att banläggningen var ganska dålig, då jag upplevde det som om att hela banan gick ut på att traggla sig fram längs små spår. En närmare analys visade dock att jag får skylla mig själv för det här. Se till exempel mitt och tävlingens segrare, Peter Arnessons, vägval:

 Mellan ettan och tvåan till exempel är min väg både krokigare och innehåller mer klättring. Dessutom hamnar jag att gena genom lössnön två gånger.

Ännu tydligare är det mellan tian och elvan. Peter åker runt längs det sex meter breda spåret medan jag siksackar mig fram på små, långsamma spår. Tidstappet på dehär två sträckorna är ungefär det samma, knappa 15" på vardera. Mit lopp räcker som sagt i alla fall till en silvermedalj, 19" efter Peter och 6" före Olli-Markus, som igen är placeringen efter mig.
Medeldistansen avgjordes som samstart, men med bara ett kartbyte och sk. fjärils-gaffling. Denhär gafflingsmetoden är nog inte den bästa, speciellt inte på samstartstävlingar, då det lätt blir mycket åkning fram och tillbaka längs samma spår och många korta kontrollavstånd. Det här gör att det blir trångt längs spåren, då 60 man startar samtidigt. Trängseln märkte jag till all lycka inte så mycket av, eftersom jag lyckades i min taktik att öppna hårt och på så vis dra ifrån de flesta andra direkt i början. Första varvet gick också bra, och jag var i en halvminuts ledning vid kartbytet. I början på andra varvet gjorde jag dock ett litet misstag, jag tappade inte mycket på det, kanske knappa tio sekunder. Men det gjorde antagligen att jag blev för defensiv och långsam i min orientering. Det gjorde att Erik Rost kunde ta ikapp mig på de många kortavstånden som andra varvet bestod av. Tävlingen avgjordes sedan till Eriks fördel då jag tog ett lite långsammare vägval till näst sista kontrollen och dessutom tappade balansen efter sista kontrollen. 
I stafetten skidade jag tillsammans med Janne Häkkinen och Olli-Markus. De inledde bra och kunde skicka ut mig på delad andra plats tillsammans med Sverige och Erik Rost. Ryssland II och Edvard Hrennikov gick ut knappa minuten före oss. Vi tog dock ikapp honom lite före halva banan. Efter det tog jag dock två dåliga vägval på rad och var plötsligt över hundra meter efter. Det visade sig vara ödesdigert för vår segerkamp. Erik hade en längre gaffel kort efter dehär och jag kunde komma ikapp honom. Jag avgjorde sedan silverkampen till vår fördel när jag tog ett bättre vägval och ett listigt genspår till fjärdesista kontrollen. Edvard var dock för stark på slutet och kunde ohotat glida imål som segrare.
Mitt totalsaldo från Europamästerskapen blev alltså ett guld och tre silver. Det är jag förstås nöjd med. Redan innan tävlingarna visste jag att jag fysiskt var i bra form. Speciellt på långdistansen höll jag också klart högst fart i spåret. På förhand var jag mer osäker på hur jag skulle hänga med i den täta orienteringen som tävlingarna bjöd på. Jag klarade dock av att göra fyra säkra och bra prestationer på rad. Ändå så var inget av loppen någon verkligt fullträff - därför fanns det också i alla tävlingar utom långdistansen någon som var snabbare än mig.
En tävlingsvecka som den i Sjusjöen är förstås väldigt påfrestande. Den här veckan har jag känt mig mer sliten än på länge. Jag har sålunda koncentrerat mig på att återhämta mig och försöka ladda batterierna inför helgens FM-tävlingar.
 

onsdag 2 februari 2011

Just idag e ja stark!

Dagens långdistans blev en precis lika fin tävling som jag väntat mig. Det här är skidorientering! Förstås är det då extra roligt att vinna och förnya sitt europamästerskap. 
Jag gjorde en riktig kanoninledning och ledde tävlingen med över tre minuter redan efter en halvtimmes åkning. Efter det fungerade inte orienteringen lika bra och jag gjorde två lite större missar och en del små, sammanlagt lite över två minuter. På slutet fick jag ihop orienteringen igen, men gjorde ett par vägvalsmissar. Men jag trodde inte det skulle räcka till seger. Jag körde ändå på för fullt fastän jag nog började bli ganska trött mot slutet. Olli-Markus, som i början av banan gjorde en del missar, kom fortare än mig på slutet av banan. Som sagt så klarade jag ändå att hålla honom bakom mig; segermarginalen blev till slut dryga minuten. Tredje man var 2'30" bakom. 
Nu känner jag mig ganska slutkörd. Ikväll invigningsseremoni med prisutdelning och i morgon vilodag. Till resten av tävlingarna gäller det nog att ställa in sig på att orientera ännu mer noggrant. Som vanligt är nog tillräcklig framförhållning i kartläsningen den viktigaste nyckeln till framgång.

tisdag 1 februari 2011

Långdistansafton

Det är fint här i Sjusjöen. Idag har vi kört modellorientering och skidtester. Solen skiner, det är ett par minusgrader i luften och lätt skidföre. Spåren är också bra i skick och snö finns det absolut tillräckligt av. Dessutom är det lite skare, så en av de avgörande sakerna i morgon blir att man genar rätt, speciellt nerför. Uppför är det dock långsamt att gena, då stavarna går rätt igenom.
Morgondagen kommer att bjuda på en långdistans över dryga 20km och med 650m totalstigning och med intervallstart. Två kartbyten blir det, ett i skogen och ett på målområdet. Speciellt är att vi blir transporterade till startplatsen med skidlift. Inledningen av banan blir alltså uppe på kalfjället här bredvid. 
Första man går ut 10:00 lokal tid och jag går ut som sista man 11:50. Arrangören har beräknat segrartiden till 1h35', men jag tror att vi kommer att åka bra mycket fortare. Det utlovas fina möjligheter att följa tävlingarna över internet, åtminstone live-resultat och GPS-uppföljning i realtid. Arrangörens Live-sidor hittar ni här.

måndag 24 januari 2011

Ski-O Tour

Ja, touren slutade ju redan för över en vecka sedan, men för att få något skrivet så måste man få tummen ur... och ...ur vagnen osv. 
Hur som helst så gav touren samma signaler som jag lite anade i Seinäjoki när jag var där och tävlade i längd; jag är för tillfället i bra form. På ett sätt lite överraskande, då jag inte på något vis riktat in träningen på att vara i toppform just nu. Men å andra sidan ganska naturligt, eftersom träningen har flutit på väldigt bra i november och december.  Dessutom har träningsförhållandena här i Vörå varit sagolikt bra ända sedan jag kom hem från lappland i mitten av december.
Touren då; som väntat var orienteringen lite ringrostig i början. Jag var ganska långt efter i första tävlingen. Lasse Moholdt segrare och jag var sjua i en tävling där det märktes vem som tränat skidorientering och vem som inte. I å för sig, så kan en stor del av den tid jag förlorade till seger förklaras av att jag missade ett genspår på väg till andra kontrollen.
Orienteringen började så fungera redan i andra tävlingen. Den blev en verklig fullträff, i mål var jag hela 2'40" före andra man i den 50' långa tävlingen. Självklart hann jag inte just göra orienteringsmissar i det loppet.
Också i den efterföljande sprinten blev det seger. Till slut bara 6" sekunder före Kiril Vesselov, eftersom jag inte orienterade ända in i mål utan gjorde en 15" miss på näst sista. 
Jag var alltså i klar ledning när touren flyttade 650 kilometer österut till Skalka, nära Kremnica i Slovakien. Resan till Slovakien gick snabbt och smärtfritt eftersom man till stor del fick köra i drygt 130 på motorväg. Förhållandena i Skalka var dock inte vad vi hoppats och väntat oss. Efter att vi i St. Johann skidat bland vita drivor i solsken och vårlika förhållanden, så tog Skalka emot oss med tät dimma, och bara rester av något som säkert varit ett tjockt snötäcke.
Första tävlingen i Slovakien var en samstart på medeldistans. Det hade kommit kanske tio centimeter blötsnö under natten och det räddade inte bara den här tävlingen utan antagligen också de två andra. För omväxlings skull var det också ett par minusgrader vid start. Tävlingen präglades av genspår brant nerför genom granskogen och av skidåkning längs stora spår. Jag och Edvard Hrennikov hade samma gaffling nästan från start till mål, så naturligtvis skidade vi mycket tillsammans. Ut på sista varvet var jag i ledning, men eftersom jag gjorde ett sämre gen än Hrennikov på väg till andra kontrollen, så hade jag honom plötsligt kanske 50 meter före mig i spåret. Det försprånget tog jag ikapp och efter det skulle jag ju förstås ha bordat ligga honom i rygg fram till slutet, eftersom jag relativt lätt borde kunna spurta ner honom. I stället tog jag åter ett sämre genspår och han fick åter cirka 50 meter. Det försprånget kunde jag inte ta ikapp och han vann så tävlingen. Vi var helt överlägsna, efter oss tog det nästan tre minuter innan nästa man kom i mål.
Samstarten var min sista lyckade tävling på touren. I de två sista tävlingarna var det total rysk dominans. Föret svängde åter till den efterföljande sprinten, under natten började det regna och det mesta av nysnön smälte. Under tävlingen öste regnet ner och det var rejält sugföre. Mina stenföresskidor fungerade inte alls i det här föret och jag kunde inte alls matcha de bästa. Jag var i alla fall sexa och bästa ickeryss. Med facit i hand kunde jag mycket väl ha valt bättre skidor, eftersom det sist och slutligen fanns tillräckligt med snö längs banan.
Det rycktades om bättre snöförhållanden, mycket skidåkning och lika tungt före i sista tävlingen. Så jag tog risken och förberedde de bästa våtföreskidorna jag hade med. Det behövde jag inte heller ångra, eftersom det mycket riktigt var ganska bra med snö i terrängen. Tävlingen var dock mycket speciell. Redan till första kontrollen tappade jag över två minuter till de bästa eftersom jag inte tog av mig skidorna och sprang nerför en brant, hög backe (ca 100m fallhöjd). Dessutom stämde kartan ganska dåligt i det parti av banan som innehöll mer orientering. Åter var det ryssarna som bemästrade förhållandena bäst, i topp tio var det hela sju ryssar. Jag var åter bästa ickeryss, nu på fjärde plats. Som tur är var dehär förhållandena nog ganska långt från de som kommer emot i EM och VM i år.
Efter touren har det kännts rejält segt, så jag har koncentrerat mig på att träna lugnt för att återhämta mig. Jag skidade dock sista sträckan i DM-stafetten i längd igår. Christian Grannas, Jan-Erik Nordstedt och Mikael Eklund skickade ut mig på femte plats och jag räknade nog inte med att lyfta mer än till tredje plats. När jag redan efter en knapp kilometer var förbi de två som åkte ut direkt innan mig och enligt de som stod bredvid spåret och hejade redan hade tagit ganska mycket på Länkens Jonas Lindell som åkte ut cirka halvminuten före mig, så bestämde jag mig för att ta upp jakten. Som närmast var jag inte heller mer än cirka fem sekunder efter, men då jag drog på mig rejält med mjölksyra i den näst sista backen, så kunde jag inte stå på tillräckligt på det efterföljande flacka partiet. Eftersom vi bara skidade fem kilometer, så tog banan slut efter det och jag förde in vårt lag på tredje plats. Precis som jag trott, men med rejält mycket mer mjölksyra i benen än vad jag tänkt.
I DM verkade det dock som formen finns kvar, så nu gäller det bara att konservera den i en dryg vecka. Måndagen den sista januari reser vi till Norge och europamästerskapen inleds med långdistans på sjusjöens skidstadion på onsdag.
Prispallen från deltävling 2. (Foto: Sindre Haverstad)
Sådant här före mötte oss i Skalka
Sedan var jag med i Sportnytt förra onsdagen, klippet finns på Yle arenan.

torsdag 6 januari 2011

Snart blir det skidorientering!

Träningen har fortsättningsvis flutit på bra; efter lägret i Äkäs har jag fått in flera bra träningsveckor. Formen har också varit bra på senaste tiden; jag har kört längdtävlingar i Lappfors och i Seinäjoki. I Lappfors var startfältet kanske inte så mördande, men i gengäld vann jag med 1'40" före nästa man på dryga tio kilometer. I Seinäjoki skidade vi 15 kilometer och att det var samstart gjorde det extra intressant. Jag hade bra känsla hela loppet och fick verkligen vila när jag lade mig bakom de andra på de lättare partierna av banan. Sedan försökte jag trycka på ordentligt uppför. Det lyckades också, ganska snart var vi fyra loss och en kilometer före mål fick jag alla utom Markus Nilsson att släppa. Också han blev några avgjörande meter i sista backen. Trea var sedan Robert Blomqvist och fyra Jonas Lindell.
Så mycket skidorientering har det dock inte blivit på den senaste tiden. Men det skall det bli ändring på nu. I morgon reser jag via Wien till st. Johann i Tyrolen och Ski-O Tour. Vi tävlar där lördag till måndag och efter två vilodagar fortsätter touren i Kremnica i Slovakien torsdag till lördag i nästa vecka. Sex tävlingar blir det alltså på åtta dagar. Från Finland är bara jag och Janne Häkkinen med, men i övrigt är hela världseliten på plats. Inför touren leder jag världsrankingen och jag hoppas förstås att kunna hålla den placeringen!