måndag 24 januari 2011

Ski-O Tour

Ja, touren slutade ju redan för över en vecka sedan, men för att få något skrivet så måste man få tummen ur... och ...ur vagnen osv. 
Hur som helst så gav touren samma signaler som jag lite anade i Seinäjoki när jag var där och tävlade i längd; jag är för tillfället i bra form. På ett sätt lite överraskande, då jag inte på något vis riktat in träningen på att vara i toppform just nu. Men å andra sidan ganska naturligt, eftersom träningen har flutit på väldigt bra i november och december.  Dessutom har träningsförhållandena här i Vörå varit sagolikt bra ända sedan jag kom hem från lappland i mitten av december.
Touren då; som väntat var orienteringen lite ringrostig i början. Jag var ganska långt efter i första tävlingen. Lasse Moholdt segrare och jag var sjua i en tävling där det märktes vem som tränat skidorientering och vem som inte. I å för sig, så kan en stor del av den tid jag förlorade till seger förklaras av att jag missade ett genspår på väg till andra kontrollen.
Orienteringen började så fungera redan i andra tävlingen. Den blev en verklig fullträff, i mål var jag hela 2'40" före andra man i den 50' långa tävlingen. Självklart hann jag inte just göra orienteringsmissar i det loppet.
Också i den efterföljande sprinten blev det seger. Till slut bara 6" sekunder före Kiril Vesselov, eftersom jag inte orienterade ända in i mål utan gjorde en 15" miss på näst sista. 
Jag var alltså i klar ledning när touren flyttade 650 kilometer österut till Skalka, nära Kremnica i Slovakien. Resan till Slovakien gick snabbt och smärtfritt eftersom man till stor del fick köra i drygt 130 på motorväg. Förhållandena i Skalka var dock inte vad vi hoppats och väntat oss. Efter att vi i St. Johann skidat bland vita drivor i solsken och vårlika förhållanden, så tog Skalka emot oss med tät dimma, och bara rester av något som säkert varit ett tjockt snötäcke.
Första tävlingen i Slovakien var en samstart på medeldistans. Det hade kommit kanske tio centimeter blötsnö under natten och det räddade inte bara den här tävlingen utan antagligen också de två andra. För omväxlings skull var det också ett par minusgrader vid start. Tävlingen präglades av genspår brant nerför genom granskogen och av skidåkning längs stora spår. Jag och Edvard Hrennikov hade samma gaffling nästan från start till mål, så naturligtvis skidade vi mycket tillsammans. Ut på sista varvet var jag i ledning, men eftersom jag gjorde ett sämre gen än Hrennikov på väg till andra kontrollen, så hade jag honom plötsligt kanske 50 meter före mig i spåret. Det försprånget tog jag ikapp och efter det skulle jag ju förstås ha bordat ligga honom i rygg fram till slutet, eftersom jag relativt lätt borde kunna spurta ner honom. I stället tog jag åter ett sämre genspår och han fick åter cirka 50 meter. Det försprånget kunde jag inte ta ikapp och han vann så tävlingen. Vi var helt överlägsna, efter oss tog det nästan tre minuter innan nästa man kom i mål.
Samstarten var min sista lyckade tävling på touren. I de två sista tävlingarna var det total rysk dominans. Föret svängde åter till den efterföljande sprinten, under natten började det regna och det mesta av nysnön smälte. Under tävlingen öste regnet ner och det var rejält sugföre. Mina stenföresskidor fungerade inte alls i det här föret och jag kunde inte alls matcha de bästa. Jag var i alla fall sexa och bästa ickeryss. Med facit i hand kunde jag mycket väl ha valt bättre skidor, eftersom det sist och slutligen fanns tillräckligt med snö längs banan.
Det rycktades om bättre snöförhållanden, mycket skidåkning och lika tungt före i sista tävlingen. Så jag tog risken och förberedde de bästa våtföreskidorna jag hade med. Det behövde jag inte heller ångra, eftersom det mycket riktigt var ganska bra med snö i terrängen. Tävlingen var dock mycket speciell. Redan till första kontrollen tappade jag över två minuter till de bästa eftersom jag inte tog av mig skidorna och sprang nerför en brant, hög backe (ca 100m fallhöjd). Dessutom stämde kartan ganska dåligt i det parti av banan som innehöll mer orientering. Åter var det ryssarna som bemästrade förhållandena bäst, i topp tio var det hela sju ryssar. Jag var åter bästa ickeryss, nu på fjärde plats. Som tur är var dehär förhållandena nog ganska långt från de som kommer emot i EM och VM i år.
Efter touren har det kännts rejält segt, så jag har koncentrerat mig på att träna lugnt för att återhämta mig. Jag skidade dock sista sträckan i DM-stafetten i längd igår. Christian Grannas, Jan-Erik Nordstedt och Mikael Eklund skickade ut mig på femte plats och jag räknade nog inte med att lyfta mer än till tredje plats. När jag redan efter en knapp kilometer var förbi de två som åkte ut direkt innan mig och enligt de som stod bredvid spåret och hejade redan hade tagit ganska mycket på Länkens Jonas Lindell som åkte ut cirka halvminuten före mig, så bestämde jag mig för att ta upp jakten. Som närmast var jag inte heller mer än cirka fem sekunder efter, men då jag drog på mig rejält med mjölksyra i den näst sista backen, så kunde jag inte stå på tillräckligt på det efterföljande flacka partiet. Eftersom vi bara skidade fem kilometer, så tog banan slut efter det och jag förde in vårt lag på tredje plats. Precis som jag trott, men med rejält mycket mer mjölksyra i benen än vad jag tänkt.
I DM verkade det dock som formen finns kvar, så nu gäller det bara att konservera den i en dryg vecka. Måndagen den sista januari reser vi till Norge och europamästerskapen inleds med långdistans på sjusjöens skidstadion på onsdag.
Prispallen från deltävling 2. (Foto: Sindre Haverstad)
Sådant här före mötte oss i Skalka
Sedan var jag med i Sportnytt förra onsdagen, klippet finns på Yle arenan.

torsdag 6 januari 2011

Snart blir det skidorientering!

Träningen har fortsättningsvis flutit på bra; efter lägret i Äkäs har jag fått in flera bra träningsveckor. Formen har också varit bra på senaste tiden; jag har kört längdtävlingar i Lappfors och i Seinäjoki. I Lappfors var startfältet kanske inte så mördande, men i gengäld vann jag med 1'40" före nästa man på dryga tio kilometer. I Seinäjoki skidade vi 15 kilometer och att det var samstart gjorde det extra intressant. Jag hade bra känsla hela loppet och fick verkligen vila när jag lade mig bakom de andra på de lättare partierna av banan. Sedan försökte jag trycka på ordentligt uppför. Det lyckades också, ganska snart var vi fyra loss och en kilometer före mål fick jag alla utom Markus Nilsson att släppa. Också han blev några avgjörande meter i sista backen. Trea var sedan Robert Blomqvist och fyra Jonas Lindell.
Så mycket skidorientering har det dock inte blivit på den senaste tiden. Men det skall det bli ändring på nu. I morgon reser jag via Wien till st. Johann i Tyrolen och Ski-O Tour. Vi tävlar där lördag till måndag och efter två vilodagar fortsätter touren i Kremnica i Slovakien torsdag till lördag i nästa vecka. Sex tävlingar blir det alltså på åtta dagar. Från Finland är bara jag och Janne Häkkinen med, men i övrigt är hela världseliten på plats. Inför touren leder jag världsrankingen och jag hoppas förstås att kunna hålla den placeringen!