Seger på EM-sprinten!
I morgon medeldistans.
onsdag 22 februari 2012
torsdag 2 februari 2012
Sprint
Det blev en fysisk sprint på Auburn skidstadionidag. Det var bara stora skidspår i terrängen och rejält med stigning men också en del vägval och igen en hel del genande. Idag lyckades jag nästan perfekt med orienteringen, vägvalen lyckades och jag hittade nästan alla rätta genspår. I den tunna luften öppnade jag nog i alla fall tävlingen för hårt; ännu vid tredje sista kontrollen var jag en sekund före Peter Arnesson som till slut vann tävlingen. I mål var jag 17 sekunder efter. Visst visste jag att jag måste hålla igen lite, men jag mindes det bara fram till andra kontrollen. Före mig hann ännu Hans-Jörgen Kvåle och Lars Moholdt. I morgon medeldistans.
Nummer fyra. Det var väl ungefär så bra jag var idag.
tisdag 31 januari 2012
Fjärde plats i premiären.
Min analys av vad som skulle avgjöra dagens långdistans visade sig vara helt rätt. Problemet var att jag bara klarade av en av de två sakerna. Jag lyckades med att hålla mig på kartan och hela tiden veta vart jag var påväg. Däremot lyckades jag inte hitta rätt ställen att gena på. Jag gjorde visserligen flera bra gen, men ännu fler dåliga. Det gjorde att jag flera gånger hamnade att jaga ikapp de jag för en stund sedan skida tillsammans med. Det gjorde att jag fick en rejält tung tävling.
Över halva tävlingen var jag av och till tillsammans med Andrey Grigoriev och Hans-Jörgen Kvåle som i slutändan tog de två första placeringarna. Men en bit in på tredje och sista varvet tappade jag kontakten med dem slutligen. In till publikkontrollen en dryg kilometer före mål var jag ensam på tredje plats, men efter en halvminutsbom på tredje sista kontrollen så var Lars Moholdt och Erik Rost ikapp mig. Till slut förlorade jag spurten mot Lasse, men höll Erik bakom mig.
Allt i allo inget bra lopp, men en ok start på cupen. I morgon blir det vilodag, sedan fortsätter vi med sprint på onsdag.
Ett varken vackert eller effektivt sätt att korsa mållinjen. (foto: Alex Jospe)
måndag 30 januari 2012
Nu drar vi igång!
I morgon startar årets världscup här vid Lake Tahoe i Kalifornien i USA. En långdistans på 26km och 500 meters totalstigning väntar oss här uppe på dryga 2000 meters höjd.
Intressant skall det bli, och jag tror nyckeln till framgång i morgon ligger i att hitta de smartaste vägvalen och gena på rätt ställen. För en del genande lär det bli, då det är rätt bra skarföre och ganska öppen terräng. Den tunna luften borde jag vara ganska bra förberedd på, vi har varit här i trakten och förberett oss i en vecka nog. De första dagarna kändes skidåkningen nog ganska så hopplös, men under de senaste dagarna har jag kännt mig stark.
Start blir det klockan åtta lokal tid i morgon bitti, alltså eftermiddag finsk tid.
Kaliforninen bjuder på solsken, vit snö och fina vyer.
Headcoach Tonna och vallamästare Tervala har varit ivriga med att testa valla, så våra skidor skall det inte vara några fel på i morgon.
lördag 8 oktober 2011
Sommaren slut.
Jag befinner mig för tillfället i Ramsau på läger tillsammans med skidåkarna i FSS. När vi kom hit i måndags var det sommar både här nere i byn och uppe på glaciären. Det var ju förstås skönt men skidföret var långt ifrån bra. Sommaren tog dock slut i förrgår och de senaste två dagarna har det varit snöstorm uppe på glaciären och lite lättare snöfall här nere. Bättre skidföre förstås, men inte lika trevligt väder.
torsdag 21 april 2011
Bäst i världen
Skidorienteringssäsongen 2010-2011 tog slut för knappa två veckor sedan i Övertorneå. Den sista tävlingen avgjordes i strålande solsken och många plusgrader. Den tävlingen vann jag, men i övrigt var den sista tävlingshelgen ingen höjdare för min del vad resultaten beträffar; i övrigt var den förstås skitkul. Mina krafter hade jag bränt redan en vecka innan i Tänndalen i Sverige.
Som jag skrev före VM, så var jag ännu ett par veckor innan VM rätt osäker på hur min form skulle vara. Tröttheten jag hade känt ända sedan EM ville inte släppa och jag började till och med bli rädd att mitt säsongsupplägg inte skulle fungera. Som tur var, så var min tränare Rolle ofta med vid sidan av spåret och påminde mig om att jobbet var gjort och att jag måste lita på att formen nog skulle dyka upp. Det började ja också känna att den gjorde en och en halv vecka innan tävlingarna. Jag kunde alltså resa till VM med en stark tro på både min form och mitt kunnande. Ändå är känslan innan första starten i ett mästerskap svår att leva med. Man vet aldrig med säkerhet var konkurrenterna står och man känner en starkt ångestblandad förväntan. Som tur är försvinner den här känslan allt som oftast direkt man får tävlingskartan framför sig; då tar glädjen av att äntligen få komma lös över. Dessutom hade jag i mitt huvud skidat årets VM så många gånger redan innan start att allt gick per automatik. Jag vet inte då om det var just för att jag allt som oftast vunnit de gånger jag skidat VM i mitt huvud eller om det var för att jag upplevt samma sak så många gånger förr. Jag blev hur som helst väldigt besviken av att förlora tre sekunder åt Olli-Markus och ta silvret. Som tur var lyckades jag vända känslan redan ett par timmar senare; Olli och jag hade i alla fall hållit en lite högre fart än de andra och att han sedan drog det längre strået den här gången var för att han lyckats lite bättre just i den här tävlingen. I å med den här insikten så kunde jag fortsätta mitt VM med ett ännu större självförtroende.
Resten av VM flöt på med den här känslan. Jag sov dåligt om nätterna, men skidorienterade bra om dagarna. Fullträffen kom i medeldistansen, i kanske de mest krävande förhållandena någonsin (en kuriositet var att hundspannstävlingen Amundsen Race ställdes in pga för dåligt väder) kunde jag ta hem VM guldet som jag flera gånger varit så nära. Det med ett lopp som var långt ifrån tekniskt fulländat. Mitt mest känsloladdade minne av vintern kommer för alltid att vara när jag får höra att Andrey Lamov är på väg mot mål, men att han inte kommer att hinna ta en bättre tid än min.
I långdistansen fick jag se mig slagen av Andrey Grigoriev nästan på slutrakan. Fysiskt var han starkare på slutet, men efteråt har jag insett att jag nog kunnat klå honom om jag bara orienterat lite bättre. I stafetten gjorde vi alla bra lopp. Mest imponerad är jag nog av Olli-Markus, som lyckades lyfta sig efter att varit rejält under isen i långdistansen och av Matti, som åter visade att han trots ganska sparsam träning de senaste åren klarar av att pricka in topplopp när det verkligen gäller. Att då jag klarade av att hålla huvudet kallt och ta hem segern trots att Peter Arnesson andades mig i nacken på mitten av banan var något som jag hela tiden räknade med.
Det blev alltså två guld och två silver från årets VM, med sammanlagt fem sekunder bättre tid kunde det ha blivit fyra guld. Räknar man ännu med EM, så har jag minst silver från varje mästerskapsdistans jag ställt upp i i vinter och sammanlagt är jag 26 sekunder från att ta samtliga individuella guld.
Därmed har jag uppnått det som varit mitt mål sedan jag valde min gren; att bli bäst i världen på skidorientering. Det betyder dock inte att jag skulle vara färdig med skidorienteringen. Trots allt har min främsta drivkälla i idrottandet alltid varit att jag njuter så enormt mycket av att tävla och träna. Speciellt roligt är tävlandet förstås när man är i bra form, så jag tror inte det blir något problem att hitta motivationen för nästa år heller.
I slutet av varje säsong finns det dock de som meddelar att de kommer att avsluta sina skidorienteringskarriärer. En av dem som i år meddelade att han kommer att sluta är Eivind Tonna. Eivind den av oss skidorienterare som är allra skickligast att stå på ett par skidor. I samstartstävlingar har han ofta haft den irriterande ovanan att skida otroligt långsamt men ändå av någon anledning alltid vara i täten vid kontrollerna.
En annan som meddelat att han slutar är Jukka Lanki. Precis som Eivind har Jukka varit med mycket längre än jag. När jag i början av 2000-talet försökte slå mig in i skidorienteringslandslaget var han en av de mer rutinerade idrottarna och kanske den som tog sig mest tid att guida oss yngre. Efter att ha avslutat sin egen elitkarriär 2007 i Moskva-VM har han sedan fungerat som landslagstränare. Under de fyra åren Jukka har lotsat oss har vi presterat absolut bäst i VM 2009 och VM 2011. I årets VM var vi nära att bli bästa nation. Det säger väl något om hur han lyckats som tränare.
Efter att säsongen är slut uppstår alltid ett sorts tomrum, någon slags postsäsongsdepression när man inser hur länge det är till nästa tävlingar. Men det är väl bara att hålla huvudet högt och hoppas att det nog kommer snö nästa vinter också.
Som jag skrev före VM, så var jag ännu ett par veckor innan VM rätt osäker på hur min form skulle vara. Tröttheten jag hade känt ända sedan EM ville inte släppa och jag började till och med bli rädd att mitt säsongsupplägg inte skulle fungera. Som tur var, så var min tränare Rolle ofta med vid sidan av spåret och påminde mig om att jobbet var gjort och att jag måste lita på att formen nog skulle dyka upp. Det började ja också känna att den gjorde en och en halv vecka innan tävlingarna. Jag kunde alltså resa till VM med en stark tro på både min form och mitt kunnande. Ändå är känslan innan första starten i ett mästerskap svår att leva med. Man vet aldrig med säkerhet var konkurrenterna står och man känner en starkt ångestblandad förväntan. Som tur är försvinner den här känslan allt som oftast direkt man får tävlingskartan framför sig; då tar glädjen av att äntligen få komma lös över. Dessutom hade jag i mitt huvud skidat årets VM så många gånger redan innan start att allt gick per automatik. Jag vet inte då om det var just för att jag allt som oftast vunnit de gånger jag skidat VM i mitt huvud eller om det var för att jag upplevt samma sak så många gånger förr. Jag blev hur som helst väldigt besviken av att förlora tre sekunder åt Olli-Markus och ta silvret. Som tur var lyckades jag vända känslan redan ett par timmar senare; Olli och jag hade i alla fall hållit en lite högre fart än de andra och att han sedan drog det längre strået den här gången var för att han lyckats lite bättre just i den här tävlingen. I å med den här insikten så kunde jag fortsätta mitt VM med ett ännu större självförtroende.
Resten av VM flöt på med den här känslan. Jag sov dåligt om nätterna, men skidorienterade bra om dagarna. Fullträffen kom i medeldistansen, i kanske de mest krävande förhållandena någonsin (en kuriositet var att hundspannstävlingen Amundsen Race ställdes in pga för dåligt väder) kunde jag ta hem VM guldet som jag flera gånger varit så nära. Det med ett lopp som var långt ifrån tekniskt fulländat. Mitt mest känsloladdade minne av vintern kommer för alltid att vara när jag får höra att Andrey Lamov är på väg mot mål, men att han inte kommer att hinna ta en bättre tid än min.
I långdistansen fick jag se mig slagen av Andrey Grigoriev nästan på slutrakan. Fysiskt var han starkare på slutet, men efteråt har jag insett att jag nog kunnat klå honom om jag bara orienterat lite bättre. I stafetten gjorde vi alla bra lopp. Mest imponerad är jag nog av Olli-Markus, som lyckades lyfta sig efter att varit rejält under isen i långdistansen och av Matti, som åter visade att han trots ganska sparsam träning de senaste åren klarar av att pricka in topplopp när det verkligen gäller. Att då jag klarade av att hålla huvudet kallt och ta hem segern trots att Peter Arnesson andades mig i nacken på mitten av banan var något som jag hela tiden räknade med.
Det blev alltså två guld och två silver från årets VM, med sammanlagt fem sekunder bättre tid kunde det ha blivit fyra guld. Räknar man ännu med EM, så har jag minst silver från varje mästerskapsdistans jag ställt upp i i vinter och sammanlagt är jag 26 sekunder från att ta samtliga individuella guld.
Därmed har jag uppnått det som varit mitt mål sedan jag valde min gren; att bli bäst i världen på skidorientering. Det betyder dock inte att jag skulle vara färdig med skidorienteringen. Trots allt har min främsta drivkälla i idrottandet alltid varit att jag njuter så enormt mycket av att tävla och träna. Speciellt roligt är tävlandet förstås när man är i bra form, så jag tror inte det blir något problem att hitta motivationen för nästa år heller.
I slutet av varje säsong finns det dock de som meddelar att de kommer att avsluta sina skidorienteringskarriärer. En av dem som i år meddelade att han kommer att sluta är Eivind Tonna. Eivind den av oss skidorienterare som är allra skickligast att stå på ett par skidor. I samstartstävlingar har han ofta haft den irriterande ovanan att skida otroligt långsamt men ändå av någon anledning alltid vara i täten vid kontrollerna.
En annan som meddelat att han slutar är Jukka Lanki. Precis som Eivind har Jukka varit med mycket längre än jag. När jag i början av 2000-talet försökte slå mig in i skidorienteringslandslaget var han en av de mer rutinerade idrottarna och kanske den som tog sig mest tid att guida oss yngre. Efter att ha avslutat sin egen elitkarriär 2007 i Moskva-VM har han sedan fungerat som landslagstränare. Under de fyra åren Jukka har lotsat oss har vi presterat absolut bäst i VM 2009 och VM 2011. I årets VM var vi nära att bli bästa nation. Det säger väl något om hur han lyckats som tränare.
Efter att säsongen är slut uppstår alltid ett sorts tomrum, någon slags postsäsongsdepression när man inser hur länge det är till nästa tävlingar. Men det är väl bara att hålla huvudet högt och hoppas att det nog kommer snö nästa vinter också.
fredag 18 mars 2011
Nu är det färdigt.
Tränat alltså. I morgon drar jag iväg mot Tänndalen och VM. Jag tror jag har fått till en rätt bra, om inte stenhård, VM-form. Efter EM var jag rejält sliten, till exempel hamnade jag att stiga av banan i långa-FM helgen efter. Sedan störde kölden och en smärre förkylning min träning något. Men efter det har det gått stadigt uppåt. Träningen har flutit på bra och både sprint- och medeldistans-FM har gått okej - jag vann sprinten och blev fjärde på medeldistansen, med rätt stora bommar. Dessutom var jag och Peter nära medalj i parsprinten. De senaste två veckorna har jag inte tävlat, men träningarna har börjat kännas bättre och bättre hela tiden.
VM drar igång med sprint nästa tisdag, fortsätter med medeldistans på onsdag, parsprint på torsdag, långdistans på lördag och avslutas med stafett på söndag. Arrangörerna lovar fina möjligheter att följa tävlingarna live över internet, med både bild och gps-uppföljning.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)