Nu drar vi igång!

I morgon startar årets världscup här vid Lake Tahoe i Kalifornien i USA. En långdistans på 26km och 500 meters totalstigning väntar oss här uppe på dryga 2000 meters höjd. 

Intressant skall det bli, och jag tror nyckeln till framgång i morgon ligger i att hitta de smartaste vägvalen och gena på rätt ställen. För en del genande lär det bli, då det är rätt bra skarföre och ganska öppen terräng. Den tunna luften borde jag vara ganska bra förberedd på, vi har varit här i trakten och förberett oss i en vecka nog. De första dagarna kändes skidåkningen nog ganska så hopplös, men under de senaste dagarna har jag kännt mig stark. 

Start blir det klockan åtta lokal tid i morgon bitti, alltså eftermiddag finsk tid.

 Kaliforninen bjuder på solsken, vit snö och fina vyer.

Headcoach Tonna och vallamästare Tervala har varit ivriga med att testa valla, så våra skidor skall det inte vara några fel på i morgon.

 

Sommaren slut.

Jag befinner mig för tillfället i Ramsau på läger tillsammans med skidåkarna i FSS. När vi kom hit i måndags var det sommar både här nere i byn och uppe på glaciären. Det var ju förstås skönt men skidföret var långt ifrån bra. Sommaren tog dock slut i förrgår och de senaste två dagarna har det varit snöstorm uppe på glaciären och lite lättare snöfall här nere. Bättre skidföre förstås, men inte lika trevligt väder.

 

Bäst i världen

Skidorienteringssäsongen 2010-2011 tog slut för knappa två veckor sedan i Övertorneå. Den sista tävlingen avgjordes i strålande solsken och många plusgrader. Den tävlingen vann jag, men i övrigt var den sista tävlingshelgen ingen höjdare för min del vad resultaten beträffar; i övrigt var den förstås skitkul. Mina krafter hade jag bränt redan en vecka innan i Tänndalen i Sverige.
Som jag skrev före VM, så var jag ännu ett par veckor innan VM rätt osäker på hur min form skulle vara. Tröttheten jag hade känt ända sedan EM ville inte släppa och jag började till och med bli rädd att mitt säsongsupplägg inte skulle fungera. Som tur var, så var min tränare Rolle ofta med vid sidan av spåret och påminde mig om att jobbet var gjort och att jag måste lita på att formen nog skulle dyka upp. Det började ja också känna att den gjorde en och en halv vecka innan tävlingarna. Jag kunde alltså resa till VM med en stark tro på både min form och mitt kunnande. Ändå är känslan innan första starten i ett mästerskap svår att leva med. Man vet aldrig med säkerhet var konkurrenterna står och man känner en starkt ångestblandad förväntan. Som tur är försvinner den här känslan allt som oftast direkt man får tävlingskartan framför sig; då tar glädjen av att äntligen få komma lös över. Dessutom hade jag i mitt huvud skidat årets VM så många gånger redan innan start att allt gick per automatik. Jag vet inte då om det var just för att jag allt som oftast vunnit de gånger jag skidat VM i mitt huvud eller om det var för att jag upplevt samma sak så många gånger förr. Jag blev hur som helst väldigt besviken av att förlora tre sekunder åt Olli-Markus och ta silvret. Som tur var lyckades jag vända känslan redan ett par timmar senare; Olli och jag hade i alla fall hållit en lite högre fart än de andra och att han sedan drog det längre strået den här gången var för att han lyckats lite bättre just i den här tävlingen. I å med den här insikten så kunde jag fortsätta mitt VM med ett ännu större självförtroende.
Resten av VM flöt på med den här känslan. Jag sov dåligt om nätterna, men skidorienterade bra om dagarna. Fullträffen kom i medeldistansen, i kanske de mest krävande förhållandena någonsin (en kuriositet var att hundspannstävlingen Amundsen Race ställdes in pga för dåligt väder) kunde jag ta hem VM guldet som jag flera gånger varit så nära. Det med ett lopp som var långt ifrån tekniskt fulländat. Mitt mest känsloladdade minne av vintern kommer för alltid att vara när jag får höra att Andrey Lamov är på väg mot mål, men att han inte kommer att hinna ta en bättre tid än min.
I långdistansen fick jag se mig slagen av Andrey Grigoriev nästan på slutrakan. Fysiskt var han starkare på slutet, men efteråt har jag insett att jag nog kunnat klå honom om jag bara orienterat lite bättre. I stafetten gjorde vi alla bra lopp. Mest imponerad är jag nog av Olli-Markus, som lyckades lyfta sig efter att varit rejält under isen i långdistansen och av Matti, som åter visade att han trots ganska sparsam träning de senaste åren klarar av att pricka in topplopp när det verkligen gäller. Att då jag klarade av att hålla huvudet kallt och ta hem segern trots att Peter Arnesson andades mig i nacken på mitten av banan var något som jag hela tiden räknade med.
Det blev alltså två guld och två silver från årets VM, med sammanlagt fem sekunder bättre tid kunde det ha blivit fyra guld. Räknar man ännu med EM, så har jag minst silver från varje mästerskapsdistans jag ställt upp i i vinter och sammanlagt är jag 26 sekunder från att ta samtliga individuella guld.
Därmed har jag uppnått det som varit mitt mål sedan jag valde min gren; att bli bäst i världen på skidorientering. Det betyder dock inte att jag skulle vara färdig med skidorienteringen. Trots allt har min främsta drivkälla i idrottandet alltid varit att jag njuter så enormt mycket av att tävla och träna. Speciellt roligt är tävlandet förstås när man är i bra form, så jag tror inte det blir något problem att hitta motivationen för nästa år heller.
I slutet av varje säsong finns det dock de som meddelar att de kommer att avsluta sina skidorienteringskarriärer. En av dem som i år meddelade att han kommer att sluta är Eivind Tonna. Eivind den av oss skidorienterare som är allra skickligast att stå på ett par skidor. I samstartstävlingar har han ofta haft den irriterande ovanan att skida otroligt långsamt men ändå av någon anledning alltid vara i täten vid kontrollerna.
En annan som meddelat att han slutar är Jukka Lanki. Precis som Eivind har Jukka varit med mycket längre än jag. När jag i början av 2000-talet försökte slå mig in i skidorienteringslandslaget var han en av de mer rutinerade idrottarna och kanske den som tog sig mest tid att guida oss yngre. Efter att ha avslutat sin egen elitkarriär 2007 i Moskva-VM har han sedan fungerat som landslagstränare. Under de fyra åren Jukka har lotsat oss har vi presterat absolut bäst i VM 2009 och VM 2011. I årets VM var vi nära att bli bästa nation. Det säger väl något om hur han lyckats som tränare.
Efter att säsongen är slut uppstår alltid ett sorts tomrum, någon slags postsäsongsdepression när man inser hur länge det är till nästa tävlingar. Men det är väl bara att hålla huvudet högt och hoppas att det nog kommer snö nästa vinter också.

Nu är det färdigt.

Tränat alltså. I morgon drar jag iväg mot Tänndalen och VM. Jag tror jag har fått till en rätt bra, om inte stenhård, VM-form. Efter EM var jag rejält sliten, till exempel hamnade jag att stiga av banan i långa-FM helgen efter. Sedan störde kölden och en smärre förkylning min träning något. Men efter det har det gått stadigt uppåt. Träningen har flutit på bra och både sprint- och medeldistans-FM har gått okej - jag vann sprinten och blev fjärde på medeldistansen, med rätt stora bommar. Dessutom var jag och Peter nära medalj i parsprinten. De senaste två veckorna har jag inte tävlat, men träningarna har börjat kännas bättre och bättre hela tiden.

VM drar igång med sprint nästa tisdag, fortsätter med medeldistans på onsdag, parsprint på torsdag, långdistans på lördag och avslutas med stafett på söndag. Arrangörerna lovar fina möjligheter att följa tävlingarna live över internet, med både bild och gps-uppföljning. 

Tre lopp - tre silver

Efter långdistansguldet och vilodagen var ännu merparten av EM-tävlingarna kvar. Fredagens sprint blev som väntat orienteringstekniskt väldigt intensiv. Då jag kom imål tyckte jag att banläggningen var ganska dålig, då jag upplevde det som om att hela banan gick ut på att traggla sig fram längs små spår. En närmare analys visade dock att jag får skylla mig själv för det här. Se till exempel mitt och tävlingens segrare, Peter Arnessons, vägval:

 Mellan ettan och tvåan till exempel är min väg både krokigare och innehåller mer klättring. Dessutom hamnar jag att gena genom lössnön två gånger.

Ännu tydligare är det mellan tian och elvan. Peter åker runt längs det sex meter breda spåret medan jag siksackar mig fram på små, långsamma spår. Tidstappet på dehär två sträckorna är ungefär det samma, knappa 15" på vardera. Mit lopp räcker som sagt i alla fall till en silvermedalj, 19" efter Peter och 6" före Olli-Markus, som igen är placeringen efter mig.

Medeldistansen avgjordes som samstart, men med bara ett kartbyte och sk. fjärils-gaffling. Denhär gafflingsmetoden är nog inte den bästa, speciellt inte på samstartstävlingar, då det lätt blir mycket åkning fram och tillbaka längs samma spår och många korta kontrollavstånd. Det här gör att det blir trångt längs spåren, då 60 man startar samtidigt. Trängseln märkte jag till all lycka inte så mycket av, eftersom jag lyckades i min taktik att öppna hårt och på så vis dra ifrån de flesta andra direkt i början. Första varvet gick också bra, och jag var i en halvminuts ledning vid kartbytet. I början på andra varvet gjorde jag dock ett litet misstag, jag tappade inte mycket på det, kanske knappa tio sekunder. Men det gjorde antagligen att jag blev för defensiv och långsam i min orientering. Det gjorde att Erik Rost kunde ta ikapp mig på de många kortavstånden som andra varvet bestod av. Tävlingen avgjordes sedan till Eriks fördel då jag tog ett lite långsammare vägval till näst sista kontrollen och dessutom tappade balansen efter sista kontrollen. 

I stafetten skidade jag tillsammans med Janne Häkkinen och Olli-Markus. De inledde bra och kunde skicka ut mig på delad andra plats tillsammans med Sverige och Erik Rost. Ryssland II och Edvard Hrennikov gick ut knappa minuten före oss. Vi tog dock ikapp honom lite före halva banan. Efter det tog jag dock två dåliga vägval på rad och var plötsligt över hundra meter efter. Det visade sig vara ödesdigert för vår segerkamp. Erik hade en längre gaffel kort efter dehär och jag kunde komma ikapp honom. Jag avgjorde sedan silverkampen till vår fördel när jag tog ett bättre vägval och ett listigt genspår till fjärdesista kontrollen. Edvard var dock för stark på slutet och kunde ohotat glida imål som segrare.

Mitt totalsaldo från Europamästerskapen blev alltså ett guld och tre silver. Det är jag förstås nöjd med. Redan innan tävlingarna visste jag att jag fysiskt var i bra form. Speciellt på långdistansen höll jag också klart högst fart i spåret. På förhand var jag mer osäker på hur jag skulle hänga med i den täta orienteringen som tävlingarna bjöd på. Jag klarade dock av att göra fyra säkra och bra prestationer på rad. Ändå så var inget av loppen någon verkligt fullträff - därför fanns det också i alla tävlingar utom långdistansen någon som var snabbare än mig.

En tävlingsvecka som den i Sjusjöen är förstås väldigt påfrestande. Den här veckan har jag känt mig mer sliten än på länge. Jag har sålunda koncentrerat mig på att återhämta mig och försöka ladda batterierna inför helgens FM-tävlingar.

 

Just idag e ja stark!

Dagens långdistans blev en precis lika fin tävling som jag väntat mig. Det här är skidorientering! Förstås är det då extra roligt att vinna och förnya sitt europamästerskap. 

Jag gjorde en riktig kanoninledning och ledde tävlingen med över tre minuter redan efter en halvtimmes åkning. Efter det fungerade inte orienteringen lika bra och jag gjorde två lite större missar och en del små, sammanlagt lite över två minuter. På slutet fick jag ihop orienteringen igen, men gjorde ett par vägvalsmissar. Men jag trodde inte det skulle räcka till seger. Jag körde ändå på för fullt fastän jag nog började bli ganska trött mot slutet. Olli-Markus, som i början av banan gjorde en del missar, kom fortare än mig på slutet av banan. Som sagt så klarade jag ändå att hålla honom bakom mig; segermarginalen blev till slut dryga minuten. Tredje man var 2'30" bakom. 

Nu känner jag mig ganska slutkörd. Ikväll invigningsseremoni med prisutdelning och i morgon vilodag. Till resten av tävlingarna gäller det nog att ställa in sig på att orientera ännu mer noggrant. Som vanligt är nog tillräcklig framförhållning i kartläsningen den viktigaste nyckeln till framgång.

Långdistansafton

Det är fint här i Sjusjöen. Idag har vi kört modellorientering och skidtester. Solen skiner, det är ett par minusgrader i luften och lätt skidföre. Spåren är också bra i skick och snö finns det absolut tillräckligt av. Dessutom är det lite skare, så en av de avgörande sakerna i morgon blir att man genar rätt, speciellt nerför. Uppför är det dock långsamt att gena, då stavarna går rätt igenom.

Morgondagen kommer att bjuda på en långdistans över dryga 20km och med 650m totalstigning och med intervallstart. Två kartbyten blir det, ett i skogen och ett på målområdet. Speciellt är att vi blir transporterade till startplatsen med skidlift. Inledningen av banan blir alltså uppe på kalfjället här bredvid. 
Första man går ut 10:00 lokal tid och jag går ut som sista man 11:50. Arrangören har beräknat segrartiden till 1h35', men jag tror att vi kommer att åka bra mycket fortare. Det utlovas fina möjligheter att följa tävlingarna över internet, åtminstone live-resultat och GPS-uppföljning i realtid. Arrangörens Live-sidor hittar ni här.